Mikroskopiska svampar kan bli ett kraftfullt verktyg mot industrins svåraste föroreningar. Mycomine har tagit mykoremediering (bioremedieringsmetod) från forskningslaboratoriet till flyttbara reningsanläggningar och visar att oljor, syraslam och på sikt även PFAS kan brytas ned med kraftigt minskade utsläpp, lägre transporter och konkurrenskraftiga kostnader.
Information från presidenten
Affi hälsade morgonens 21 deltagare varav två gäster välkomna genom läsa dikten av Brita af Geijerstam.
Nu gulnar björken krassen slokar och alla klagar på regn som tokar. Hösten är här hör man beständigt. Snart är det mörkt och allt är eländigt. Då slår jag faktiskt dövörat till och säger:
Hösten, den hör mig till med friska vindar och björnbärssnår och svamp i markerna vart jag går. Och vilka färger vilken prakt. Välkommen hösten! Nu är det sagt.
Ingrid informerade om att vi nu är tolv anmälda till det guidade besöket på Bergmans konstgjuteri den 28 oktober och vi skulle gärna vilja komma upp i totalt femton anmälningar.
Tomas Brytting berättade att den 18 oktober kl. 18.00 sjunger Gustavsbergs och Ingarökören i Gustavsbergs kyrka då konserten Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg framförs. Tomas passade även på att slå ett slag att tipsa bekanta om att kyrkokören alltid är i behov av nya förmågor och kören övar tisdagar kl. 19.00 till 21.00.
Dagens föredrag
Mykoremediering - från lab till industri
Magnus Ivarsson från Mycomine berättade om hur bolaget använder mikroskopiska svampar för att bryta ned miljöfarliga ämnen. Metoden kallas mykoremediering och är en form av bioremediering där biologiska processer ersätter traditionell förbränning eller deponering. Föredraget beskrev resan från forskning och laboratorieförsök till modulära anläggningar i industriell skala, med exempel från gruvor, raffinaderier, kommuner och försvarsrelaterade verksamheter.
Svampar som reningsverk
Mycomine grundades 2021, men tekniken vilar på många års forskning vid bland annat Naturhistoriska riksmuseet. Bolaget har byggt upp en biobank med ett hundratal svampstammar som samlats in från förorenade miljöer såsom gruvor, verkstäder och industriområden. Svamparna är naturligt anpassade till att leva i utsatta miljöer och kan utnyttja oljor, kemiska föreningar och industriavfall som näring. I laboratoriet väljs och tränas de stammar som fungerar bäst mot en viss förorening.
Ett kundprojekt börjar vanligtvis med att förorenat vatten, jord eller avfall analyseras kemiskt. Därefter genomförs en så kallad biomatchning, där flera mikroorganismer testas för att identifiera den effektivaste kombinationen. Den utvalda svampen odlas sedan upp och förs in i en bioreaktor. Där kommer den i kontakt med föroreningen, bryter ned de organiska molekylerna och omvandlar en stor del av kolet till biomassa i stället för koldioxid.
Den renade slutprodukten kan i vissa fall användas till kompostering eller till framställning av biokol för industri och jordförbättring. Enligt Magnus Ivarsson kan metoden minska kundens koldioxidutsläpp med upp till 95 procent jämfört med förbränning. Den kräver dessutom små mängder startkultur: ungefär ett halvt till ett kilo eller en liter svamp kan räcka för att inleda behandlingen av en kubikmeter material, eftersom svampen växer under processen.
Från pilot till industriell skala
Behandlingen sker i flyttbara och modulära containrar, så kallade MicroCubes. De kan placeras hos kunden och kopplas samman när större kapacitet behövs. På så sätt minskar behovet av att transportera stora mängder förorenat material till centrala anläggningar, vilket sänker både kostnader och utsläpp. För vatten pumpas föroreningen genom reaktorn och lämnar systemet som renat vatten tillsammans med den biomassa som bildats. Förorenad jord kan antingen grävas upp och behandlas eller, där det är olämpligt, behandlas direkt i marken genom att svamp förs ned via grundvattenrör.
Bolagets första större pilot genomfördes i Ytterby gruva, där ett tidigare bränslelager hade lämnat fotogen- och dieselrester i vattnet. Anläggningen sattes upp 2022 och det sex månader långa försöket förlängdes till cirka 18 månaders drift. Resultatet blev en nedbrytning nära 100 procent och vatten av dricksvattenkvalitet, trots att målet endast var dagvattennivå. Projektet visade också hur processen kunde optimeras: behandlingstiden för liknande material har minskat från omkring tre–fyra veckor till cirka tre dagar.
Mycomine har även arbetat med bland andra Scania, kommuner, gruvnäringen och Fortifikationsverket. De vanligaste uppdragen gäller kolväten, exempelvis oljor, diesel och flygfotogen, men bolaget undersöker också metaller i vattenlösning. För många oljeföroreningar tar nedbrytningen tre till fem dagar; mer svårbehandlade ämnen kan kräva upp till tio dagar.
Nynäs – nästa steg
Det största aktuella projektet finns vid raffinaderiet i Nynäshamn. Där har stora mängder syraslam, en svårhanterlig biprodukt från oljetillverkning, lagrats under lång tid. Materialet är svårt att förbränna eftersom det kräver mycket höga temperaturer och samtidigt ger betydande svavelutsläpp. I försöken har Mycomine nått cirka 99 procents nedbrytning på sju dagar, jämfört med 21 dagar tidigare.
Planen är att bygga en ny anläggning med kapacitet att behandla omkring 3 000 ton per år. Totalt ska ungefär 50 000 ton hanteras under en tjugoårsperiod enligt miljödomen. Själva anläggningen bedöms kosta under 40 miljoner kronor, utöver årliga driftkostnader. Trots att svamparna arbetar självständigt krävs kontinuerlig bemanning för materialflöden, service och övervakning. Projektet illustrerar både teknikens industriella potential och behovet av referensanläggningar i en konservativ bransch där etablerade metoder ofta väljs av vana, även när den biologiska behandlingen är billigare.
PFAS – den svåraste utmaningen
PFAS är samlingsnamn för tusentals helt konstgjorda fluorerade ämnen. Den starka bindningen mellan kol och fluor gör dem extremt svårnedbrytbara. Dagens lösningar bygger ofta på att ämnena absorberas i exempelvis aktivt kol och därefter flyttas eller förbränns. Problemet är att förbränningen inte alltid förstör molekylerna fullständigt; PFAS kan i stället följa med rökgaserna eller fastna i anläggningen.
Mycomines mål är därför total biologisk nedbrytning. Bolaget har samlat in mikroorganismer från PFAS-belastade miljöer och identifierat svampar som både tål ämnena och kan angripa bindningarna. Laboratorieförsök har visat upp till omkring 80 procents nedbrytning generellt och närmare 98 procent för vissa vanligt förekommande ämnen, däribland PFOS och PFOA. Resultaten är lovande men behöver bekräftas i stabila pilotprocesser.
En pilot vid en brandstation i Uppsala har pågått i ungefär ett år och börjar allt mer efterlikna laboratorieresultaten. Ytterligare tester planeras bland annat i Stockholm, och bolaget samarbetar med aktörer inom försvars- och beredskapsområdet. Magnus Ivarsson betonade samtidigt att flera tekniska utmaningar återstår innan PFAS-reningen kan skalas upp på samma sätt som behandlingen av oljor och andra kolväten.
Sammantaget visar föredraget att mykoremediering som kan förena miljönytta, lägre klimatpåverkan och konkurrenskraftig ekonomi. Tekniken har gått från forskning till fungerande industriella tillämpningar, men fortsatt tillväxt kräver verifierade referensprojekt, robust drift och kunder som är beredda att pröva biologiska alternativ till förbränning och deponering.
