Vid morgonmötet den 29 maj stod natur- och viltförvaltning i fokus när journalisten och författaren Misha Istratov berättade om sin granskning av svensk viltförvaltning. Med utgångspunkt i boken Jägarnas Rike lyfte han frågor om makt, intressekonflikter, biologisk mångfald och behovet av en mer rättssäker och transparent förvaltning.
Information från presidenten:
Sommarfesten har blivit inställd då det var för få anmälda.
Idag är det Veterandagen. Den firas till minne av svenska insatser internationellt.
Morgonens möte hade 23 deltagare varav 2 på distans.
Information från medlemmar:
Wanja och Tove kommer att vara programansvariga under hösten. De vill ha tips på ”nördar” och människor med udda hobbies.
PO var på SKB’s invigning vid porslinsfabriken. 75% av lägenheterna är uthyrda.
Morgonens skryt:
Per-Ola kommer att springa Stockholms Maraton den 30 maj tillsammans med 25 000 andra löpare.
Dagens föredrag:
Misha Istratov har just släppt Jägarnas Rike, en tre år lång granskning av svensk viltförvaltning. Han är också ordförande i Insamlingsstiftelsen Artkrisen, som delar ut medel till konkreta projekt för biologisk mångfald. Han berättar om ett Sverige där naturen förlorat sin röst — och om vad som faktiskt kan göras åt detta.
Föredraget utgick från Misha Istratovs bok Jägarnas Rike, som bygger på en treårig granskning av svensk viltförvaltning. Arbetet beskrevs som omfattande och baserat på över 80 intervjuer med forskare, tjänstemän, jägare, djurvårdare och andra berörda samt mer än 500 källor. En viktig utgångspunkt var att hela granskningen ska vara transparent och möjlig att följa upp, bland annat genom att källmaterialet också finns tillgängligt digitalt. Syftet med boken uppgavs vara att visa hur dagens system fungerar i praktiken och att bidra till en mer kunskapsbaserad och rättssäker viltförvaltning.
En central tes i föredraget var att svensk viltförvaltning präglas av strukturella intressekonflikter. Talaren menade att personer med stark anknytning till jaktorganisationer ofta återfinns i positioner där de påverkar beslut om viltförvaltning, samtidigt som andra perspektiv – särskilt naturvårds- och forskningsperspektiv – får svagare representation. Som exempel nämndes rekryteringar inom länsstyrelser och Naturvårdsverket samt sammansättningen i de regionala viltförvaltningsdelegationerna. Föredraget beskrev hur dessa delegationer ursprungligen var tänkta att ge bred lokal representation, men att jaktintresset i praktiken kommit att dominera i många län. Detta sades skapa en obalans där särintressen får stort inflytande över beslut som borde vila på bredare samhällsintressen och vetenskapligt underlag.
Föredraget tog också upp hur offentliga medel via viltvårdsfonden används och hur detta enligt talaren bidrar till att förstärka jaktintressets ställning. Alla som löser jaktkort betalar till fonden, och dessa medel går bland annat till forskning och projekt kopplade till viltförvaltning. Kritiken var att det saknas en motsvarande stark finansiering för forskning och åtgärder med tydligt bevarandefokus, vilket innebär att frågor om jaktens villkor prioriteras framför frågor om biologisk mångfald och långsiktigt artskydd. Föredraget betonade att forskning påverkas av vilka frågor som ställs och vilka projekt som får stöd, och att ett mer balanserat system därför skulle kräva oberoende finansiering av forskning som inte styrs av jaktintressen.
Som ett konkret exempel lyftes lodjursjakten fram. Misha beskrev lodjuret som en rödlistad och sårbar art som ändå jagas årligen genom licensjakt. Enligt föredraget har stammen minskat tydligt över tid, samtidigt som motiven för jakten ofta är svagt underbyggda i relation till de faktiska skador som arten orsakar. Det framhölls att skador på tamdjur i många fall är begränsade och att jakten därför framstår som oproportionerlig. Lodjuret presenterades som en symbolfråga för en bredare kritik: att arter med svag ställning ändå kan bli föremål för jakt av politiska och kulturella skäl, trots att både forskningsläget och internationella åtaganden talar för större försiktighet. Även andra frågor togs upp som exempel på en mer kontroversiell utveckling, bland annat förslag om pilbågsjakt och återinförd jakt på ekorre, vilket enligt Misha visar att vissa aktörer driver jaktpolitiska frågor som ligger långt från allmänhetens uppfattning om vad jakt bör vara.
En annan viktig del av föredraget var att folkopinionen enligt Misha inte speglas i dagens förvaltning. Undersökningar sades visa att en stor majoritet av befolkningen vill att Sverige ska leva upp till internationella åtaganden om skydd av stora rovdjur och att många motsätter sig jakt som motiveras av konkurrens om jaktbart vilt. Mot denna bakgrund efterlystes en mer oberoende och transparent viltförvaltning, tydligare regler kring intressekonflikter, fristående forskning samt ett starkare rättsligt skydd för vilda djur. Talaren lyfte också att Sverige, till skillnad från övriga nordiska länder, saknar ett tydligt djurskyddsrättsligt skydd för vilda djur, vilket ansågs vara en viktig brist.
Avslutningsvis knöts föredraget till stiftelsen Artkrisens praktiska arbete. Förutom att peka på problem i viltförvaltningen beskrev talaren hur stiftelsen stödjer konkreta projekt för biologisk mångfald och viltrehabilitering, exempelvis skydd för hotade arter, inventeringar, samexistensprojekt kring rovdjur och stöd till rehabilitering av skadade djur. Budskapet var att naturen och de vilda djuren saknar en egen röst i samhällsdebatten och därför behöver tydligare företrädare, både genom opinion, rättsliga reformer och praktiska insatser. Sammantaget målade föredraget upp en kritisk bild av dagens svenska viltförvaltning, men också en vision om att systemet kan förändras i riktning mot större öppenhet, bättre kunskapsunderlag och starkare hänsyn till biologisk mångfald.